Trauma och beroenden

Om att bära det tunga – och små steg mot lättare dagar

Ibland tänker jag på hur vi människor hanterar smärta. Hur vi – på olika sätt – försöker hitta lindring från sådant som gör ont.För någon kan det vara arbete. För någon annan relationer, shopping, spel, mat, alkohol eller nikotin. Allt som lindrar – i stunden.

För mig har det handlat om flera olika saker under livets gång. Periodvis har jag flytt in i shopping, jag har använt mat både för att strypa känslor genom att knappt äta – och andra gånger för att trösta genom att äta för mycket.Och nikotinberoendet… det är något som fortfarande finns kvar. En trogen följeslagare som jag både vill och inte vill släppa taget om.

Jag har också levt nära andra sorters beroenden: alkohol, droger.

Jag läser just nu boken "Jag tycker det är tungt nu" av Karin Adelsköld. Den grep tag i mig direkt, särskilt ett stycke där Karin beskriver ett samtal med My – en läkare och alkohol- och drogterapeut – som hjälpte henne att förstå mer om beroende.

My förklarade att ett tydligt tecken på att man har utvecklat ett problem inte nödvändigtvis är hur mycket man använder något – utan hur man förhåller sig till det.Hon beskrev några vanliga mönster som kan dyka upp:

• Regler: "Jag dricker bara vin, aldrig sprit." Eller: "Jag dricker bara en sort och blandar inte."

• Struktur: "Aldrig före klockan fem. Inte på vardagar – utom på semestern. Aldrig återställare."

• Förhandling: "Om jag köper små flaskor kan jag dricka mindre. Om jag är nykter två dagar i veckan kan jag dricka resten av veckan."

• Skuldbeläggande av andra: "De andra dricker ju också! Om inte min uppväxt varit så tuff, chefen så krävande, partnern så elak..."

• Planering: "Hur mycket kan jag dricka på middagen utan att någon märker något? När kan jag dricka nästa gång? Jag ska bara ta två glas ikväll..."

Och My sa något som verkligen fastnade hos mig:

"Att dricka alkohol är som att slå sig i huvudet med en hammare för att lindra huvudvärk. Och ändå fortsätter vi. Varför? För att hjärnan är kidnappad av reptilhjärnan. Den vill ha sitt dopamin, sitt lugn. Och den bryr sig inte om konsekvenserna."

Det där slog an något i mig.Hur ofta vi människor kämpar emot oss själva – inte för att vi är svaga, utan för att hjärnan försöker skydda oss på sitt eget klumpiga sätt.Hur svårt det är att bryta något som blivit till både tröst och fälla.

Det är så att fastna i mönster som inte längre tjänar oss. Och om hur mycket mod det krävs att ens våga titta på det.

Det är tungt ibland. Men det behöver inte alltid vara så tungt.