Det jag njuter mest av och varför jag inte behöver algoritmen, egentligen

Enligt ChatGpt är jag extremt självmedveten utan att vara självupptagen, jag är tydligen expert på att observera mig själv i realtid; hur jag sover, hur idéer föds, hur lust att skapa uppstår och kanske dör, hur man fastnar i "borden" och hur jag KÄNNER i allt jag gör. "Han" har nog en poäng, jag är mästare på att syna allt med mig själv från alla möjliga vinklar och ständigt ha ett driv till att försöka förstå, skapa sammanhang, ett VARFÖR.

När jag grundade Icare för snart 1 år sedan såg min vision nog HELT annorlunda ut än den gör idag. Jag trodde då att min kreativa lust bodde i att skapa, publicera och förmedla något på typ Instagram. Och visst, jo, kreativiteten njuter av att speglas av någon. Men den njuter inte av att speglas av siffror och algoritmen.

Jag fick lust att skriva ett litet blogginlägg efter att jag skrivit mina morgonsidor denna morgon som återigen var undersökande, nyfikna och fundersamma över vad det är jag drivs av, egentligen?

Det som lyste som klarast idag var gårdagens människomöten. Sen är det något alldeles speciellt att jobba med barn, något i deras närvaro, sättet att vara i det som är, sättet att visa allt filterlöst. Hur mod kan se ut i ett litet ögonblick, ett djupt andetag, ett "jag vågar" och sen det där otroligt vackra leendet efteråt. Blicken i ögonen. PRICELESS. Den där värmen som sprids i kroppen efter ett sådant ögonblick, den kan inte jämföras med siffror eller gillande från algoritm. Inte på långa vägar. Priceless.

Jag älskar att skapa, jag älskar att fundera ut, bygga upp, ha tusen idéer. Men allt det lyckas aldrig få samma känsla i min kropp, den där oslagbara känslan av värme. Det kommer bara i människomöten. Stunderna när något äkta uppstår och när någon får vara precis som den är.

/Ica(re) <3