När egot dånar och humorn räddar mig

Jag har sovit dåligt hela veckan. Jag har varit förkyld i hundra veckor känns det som. Har haft 4 stora munsår som gjort att jag inte kan äta eller le, och jag har kanske inte haft sådär jättemycket lust att le heller, man blir ju lätt påverkad av det kroppsliga.

Jag sov dåligt även inatt, det var en sån där natt då kroppen är trött men själen är... överfylld. Av nåt?

Har haft en lite märklig känsla den senaste tiden, som om mycket runtom mig varit högljutt, laddat och för mycket ego på en och samma gång. Det där med ego låter så elakt och krasst, tycker jag, men det är ju det mycket handlar om idag. Och här pekar jag inte ut någon utan tar med mig själv i allra högsta grad.

Vi söker bekräftelse, vi bär på försvar, vi söker snabba kickar, snabba svar.

Vi söker ju alla något. Att få betyda. Att bli märkt. Att bli speglad.

Det känns just nu dock som att allt snurrar snabbare än min själ hinner med.

Jag drivs av en stor kreativitet och älskar att pyssla på med t.ex instagram och reels. Sen tänker jag å andra sidan: vem bryr sig egentligen? Vem orkar ens stanna kvar och läsa? Vi scrollar snabbt som tusan förbi allting. Och ja, MIG själv inräknad. Jag stannar oftast bara kvar en stund inför enkla raka meningar, söker något som resonerar med mig, ett citat, en lugnande tanke. Snabbt går det. Och kanske är det just därför som tvivlet kommer ibland.

För även om jag skapar för att jag älskar processen, så finns det en stilla önskan där:

att det jag gör får landa någonstans.

Att någon tar emot det.

Inte för att det ska hyllas, utan för att kreativitet blir hel först i mötet.

Kanske är det så kreativitet fungerar.

Den vill få strömma ut, men den vill också få ett eko tillbaka.

Inte ett stort eko. Bara ett litet.

En människa som stannar upp och känner:

"Ah. Där var något.”

Onlinevärlden gör det snabbt att få sitt ego bekräftat och såklart också motsatsen, att det blir helt krossat. Snabbt går också det.

Vad gör det med oss? Vad kan vi göra för att förhindra det? Det känns som att det enda JAG kan göra är att börja med mig själv.

När jag började med Icare Therapys instagram i början av året blev jag hooked på att försöka få igång algoritmen, fånga lite likes. Det lyckades sådär, även om det var något som höll i gång min kreativa hjärna så kändes det ju inte riktigt bra heller. För jag blev beroende av att någon såg vad jag la upp. Gillas det inte, så räknas det inte, typ. Senare hände det något, och jag kan inte lägga fingret på vad det var. Jag slutade jaga. Och kontot växte efter det. Jag har ju inte tusentals följare och det är ju egentligen inte det jag innerst inne strävar efter heller. Jag önskar ju att det jag förmedlar känns äkta och närvarande. Nu har jag kring 30 000 views per månad, det känns MYCKET. Jag har 135 följare och det känns så fint. Jag behöver inte fler. Jag tar såklart gärna emot fler, men de som följer RÄKNAS. Det är fint. Det som sist och slutligen räknas för mitt företag, Icare Therapy, är ju sedan i grund och botten om någon bokar besök och kommer fler gånger. Inte likes på instagram.

Nåväl, i samma anda som jag funderade på egon, mitt egna och andras. Funderade jag även över vad jag fastnar för i flödet. Vad stannar jag kvar i en stund?

Svaret: Suzanne Reuter och Ulla Skoog. Och Lorry. Ibland Morran och Tobias om jag har en sån dag. Men Suzanne och Ulla. Favoriter. Jag ÄLSKAR den humorn. Den är genomtänkt men ändå helt avskalad. Humor som inte skriker efter uppmärksamhet men ändå bara får det och landar.

Det är något i den enkelheten som känns som en motrörelse till allt annat. Den säger kanske: "Det behöver inte vara så mycket. Det räcker så här".

Det är väl kanske det jag försöker hitta själv. En plats att skapa ifrån som inte handlar om jakt. En ton som inte behöver skrika. En riktning som inte drivs av ego utan av mening.

Kanske är det därför jag känner mig så trött just nu, den här tröttheten kom inte för att stänga ner mig, kanske den kom för att väcka mig?

Så jag börjar väl där. I den långsammare riktningen. I mellanrummet. I viljan att skapa något som inte behöver ett stort ego för att betyda något.

https://www.youtube.com/watch?v=POxLoAolSLU