Plasticitet

Nu ska jag inte låta som en förstå-mig-påare här, men igår kväll då jag gick och la mig så började jag fundera på det här med hjärnas plasticitet och förmåga att förändras och bygga upp sig igen. Jag funderade också på hur viktigt det är att hålla igång vår hjärna på olika sätt, lära oss nya saker, utmana oss. Inte välja de bekväma synapserna liksom. Utmana synapssystemet. Och det är ju tusans jobbigt för det mesta. Det är inte något som går "lätt". Men njutningen efteråt gör att allt känns lättare. Det är ju det som är grejen. Det ska vara lite svårt för att det ska bli lätt. Och det tror jag att många av oss har svårt att acceptera. Vem tusan vill ha det svårt?

Men skulle man välja de bekväma synapserna, alltså aldrig utmana sig, vart hamnar man då?

"Det är såhär jag är". Kan man gömma sig bakom det? För evigt? Det är här plasticiteten kommer in. Ja, jag är såhär. Men jag kan också bli mer "sådär". Om jag bara vill. Hjärnan kan förändras. Vi kan förändras. Tankebanor kan förändras. Om man bara utmanar dem lite.

Plasticitet är egentligen hjärnans fantastiska förmåga att förändras genom hela livet. Länge trodde man att hjärnan var ganska färdigbyggd när vi blev vuxna, men idag vet vi att den hela tiden formar nya kopplingar mellan nervceller och stärker eller försvagar gamla. Varje gång vi lär oss något nytt, tränar på en färdighet, möter människor med andra perspektiv eller vågar göra något som känns ovant, så påverkas hjärnan rent fysiskt.

Det betyder inte att förändring är enkel. Tvärtom. Hjärnan tycker om det välbekanta eftersom det sparar energi. Därför känns det ofta motigt att bryta vanor, tänka nya tankar eller göra saker på ett annat sätt. Men just i det där lilla motståndet finns också möjligheten till utveckling. Det är när vi utmanar de invanda vägarna som hjärnan börjar bygga nya.

Jag kan bli provocerad av det där, samtidigt som det känns hoppfullt. I stunder när jag känner mig lite mer liten och inte har så bra självförtroende, då kan jag tänka att varför faaan måste det vara såhär jobbigt ibland? En gammal del av mig vill bara undvika obehaget. Men sen står jag ut med det iallafall och sen så sitter jag där efteråt och känner mig så nöjd, så nöjd.

Det känns som att jag nu detta år gör något varje vecka som skrämmer mig. Och jag frågar mig själv "varför ger jag mig in på det här"? Jag kastar mig ut i något som känns läskigt, jag känner mig mycket sårbar och det känns jobbigt när stunden närmar sig. Men sen, när det är gjort. Belöningen! Och insikten om att det också var roligt.

Ja och liknelsen SYNAPS är inte vetenskapligt rätt. Men det lät bra. Tyckte jag.