Lördagstankar

Den här teckningen kom till mig då jag var ute och sprang i morse. Vaknade med en känsla av oro i kroppen, den är ju givetvis ingen ny eller konstig sådan, under många år var det en ständig följeslagare. Som tur så kommer den inte riktigt lika ofta längre.

Dock har jag på senare tiden varit mer oroad över hur det ska gå med företaget, samtidigt som tusen idéer slåss i huvudet och det orsakar att jag vaknar med ett lite stresspåslag. Har jag inget annat planerat dessa dagar (dvs det är en ledig dag) så har jag det lite kämpigare med att tackla dem. Så har det alltid varit och kommer säkerligen alltid att vara, men det jag ville säga med detta inlägg är väl att skillnaden på hur det hanteras är massiv om man kollar på 20 år tillbaka i tiden.

Om man tar 20 år tillbaka så var det nog klassiskt att jag på ett eller annat sätt försökte döva oron, gömma den, tackla den med icke så bra metoder (ex shoppa något, röka mer, sova). Fanns det ett problem ville jag helst bara strutsa mig och gömma det i sand. Om jag tänker tillbaka på hur jag hade löst t.ex dagens "problem" så hade jag högst sannolikt gått och lagt mig igen.

År 2026 går det till som följande: jag vaknar med litet stresspåslag, tusen tankar, får ingen klarhet i något utan bara en gnagande känsla. Jag stiger upp, kokar kaffe, sätter mig ner med morgonsidorna. Här har jag motstånd. Jag vill varken skriva morgonsidor eller stiga upp egentligen. Efter en stund med morgonsidorna lättar något. Morgonsidorna består dessa dagar mest av alla tankar, det finns inget början och inget slut, bara tankar nedskrivna.

Om det är en arbetsdag fortsätter jag dagen här med att ta mig till jobbet men är det en ledig dag som idag, så är min första tanke att jag vill gå och lägga mig igen.

Lyder den dock inte. Jag går emot den. Sätter i stället på mig springskorna, klär på mig hastigt innan jag hinner ångra mig, letar upp hörlurarna, sätter igång spotify listan- bästa springmusiken och ger mig ut i spåret. Inte vilket spår som helst. TRAIL-spåret.

Märkte idag att trail-springandet hjälper mot tusen tankar. Hjälper bättre än att springa på asfalt. För man måste koncentrera sig på varje steg, det är stenar, stubbar, rötter, vattenpölar överallt. Det blir helt tyst i hjärnan.

Nå. Nu överdrev jag. Tyst blir det inte. Men klarare. Det är som att allt faller på plats i olika fack i hjärnan.

Jag kommer in igen och känner att dagen kan börja. På riktigt. Oron har lagt sig, tankarna är inte tusenmiljoner. Jag får något gjort.

Sen tänkte jag också att Ica för 20 år sedan hade visat fingret åt Ica idag om Ica hade sagt "far ut å spring så blir det bättre".