Om trauma

Trauma, ensamhet och vägen till läkning

Länge tänkte jag att trauma bara handlade om de riktigt stora händelserna – olyckor, katastrofer, förluster. Men ju mer jag lärde mig, desto mer insåg jag att trauma också kan vara något mer subtilt. En känsla av ensamhet, av att inte riktigt höra hemma, av att ständigt behöva anpassa sig.

Min egen historia rymmer olika typer av trauman. Jag har upplevt plötsliga förluster av viktiga personer, sett hur missbruk påverkar en familj och gått igenom svåra kriser i unga år. En omvälvande händelse var när jag vid 21 års ålder var med om en allvarlig frontalkrock. Jag hade en ettåring att ta hand om, hade nyss separerat och kände mig helt ensam med både fysiska och psykiska konsekvenser. Jag var nog även bra på att hålla "god min", vara glad och tacksam över att jag överlevde. Jag fokuserade enbart på den fysiska biten – smärtan, återhämtningen – och förstod långt senare att olyckan även förstärkte de känslor av ensamhet och otrygghet jag redan bar på.

Vad är anknytningstrauma?

Våra tidiga relationer formar oss mer än vi ofta förstår. När ett barn inte får den trygghet och närhet det behöver, kan det påverka självkänslan och förmågan att känna sig trygg i relationer senare i livet. Det behöver inte handla om att någon har menat illa – ofta kämpar föräldrarna själva med sina egna sår.

När jag ser tillbaka förstår jag att min upplevelse av ensamhet under uppväxten påverkade mig långt upp i vuxen ålder. Jag lärde mig att vara ”duktig”, att inte ställa för stora krav på andra, att hantera saker själv. Men när tryggheten inte är självklar, blir det också svårt att fullt ut lita på andra.

Hur påverkar trauma oss fysiskt och psykiskt?

Obearbetade trauman lagras i kroppen. Många som upplevt långvarig stress eller känslomässig otrygghet utvecklar fysiska symtom – återkommande magproblem, spänningar, sömnsvårigheter eller hjärtsymtom. Kroppen signalerar att något inte står rätt till, men vi är ofta så vana vid att bara fortsätta att vi inte stannar upp och lyssnar.

När trauma dessutom upprepas – genom exempelvis flera förluster, en olycka eller långvarig stress – kan det påverka vårt nervsystem ännu mer. Kroppen hamnar i ett konstant beredskapsläge, vilket kan göra det svårt att känna sig trygg, även i lugna situationer.

Att hitta vägar vidare

För mig tog det lång tid att inse att jag behövde hjälp – och ännu längre att faktiskt ta emot den. Jag trodde att jag borde klara mig själv. Men det jag önskar att jag hade vetat tidigare, är att hjälp faktiskt fungerar. Traumaterapi gav mig verktyg att bearbeta det jag burit på, att förstå varför jag reagerade som jag gjorde.

En annan sak som hjälpte mig var att börja skapa. Att uttrycka det som inte gick att säga rakt ut. Kreativitet kan vara en väg till självförståelse och läkning, ett sätt att ge plats åt det som tidigare varit undantryckt.

Men framför allt har jag lärt mig att vi inte behöver bära allt ensamma. Oavsett om det är genom terapi, konst, samtal eller något annat – att få stöd är det som gör skillnad. Vi kan alltid läka, alltid förändras. Vi behöver bara hitta en väg som känns rätt för oss och förstås att hitta en terapeut/kontakt som man synkar med och har respekt för, att kemin fungerar. Där tänker jag också att det är viktigt att släppa den inre känslan av att behöva ha kontroll, att tillåta sig vara sårbar och "liten", det kan vara en av de allra största utmaningarna med terapin, eller åtminstone var det så för mig. När jag väl släppte garden var det smärtsamt men också vackert, jag kände en stor lättnad över att jag äntligen hittat nyckeln till det stora låset inom mig.

Och kanske är det viktigaste av allt: att den läkning vi gör för oss själva inte stannar hos oss. Genom att vi tar hand om våra egna sår, skapar vi också en tryggare grund för nästa generation – så att de inte behöver bära vidare det vi en gång bar.

Konstterapeutisk övning kriser/trauman: "fönster"